I början av 1900-talet ersattes många av de stora sjöfartsnationernas segelfartyg av ångfartyg. Ett stort antal av segelfartygen köptes då av åländska rederier. Under 1920- och 30-talen hade Åland världens största segelfartygsflotta, vilken lade grunden för den idag blomstrande åländska rederinäringen. Många berömda långfartsseglare såsom de fyrmastade stålbarkarna Herzogin Cecilie, Viking, Passat och Pommern hade Mariehamn som hemmahamn. Det byggdes också en hel del mindre segelfartyg på Åland. Ett typiskt sådant var det tremastade skonertskeppet Balder som sjösattes 1920.

Den 10 oktober 1928 lämnade Balder den tyska hamnstaden Kiel med 394 ton koks i lasten. Ombord fanns under befäl av den blott 25 år gamle sjökaptenen Gideon Westerlund en åtta man stark besättning. Målet var den finska hamnstaden Mäntyluoto.

Den 18 oktober 1928 kl 0230 passerade man med nordlig kurs Svenska Björns fyrskepp. De första lågtrycken med höststormar hade redan kommit in över Östersjön, men enligt styrmannen Johan Tukiainen fortgick resan ”normalt under rådande stormig väderlek.”

Drygt 15 sjömil nordnordväst om Svenska Björn finns en liten sammanhängande skärgård med flera farliga undervattensgrund som för sjöfarare markeras med Flötjans och Lågskärs fyrar. Balder var tvungen att passera väster om dessa eftersom det mellan fyrarna finns flera skär och grynnor.

Den hårda sydostliga vinden drev upp enorma vågor och sikten skymdes av ihållande regn. Vindriktningen gjorde att man måste vara noga med att Balder inte tilläts gå för mycket med vinden eftersom det skulle föra henne mot de livsfarliga bränningarna. Westerlund beordrade därför, enligt Tukiainen, rorsmännen att hålla kursen ”nordligast nord till väst men helst något västligare, såframt de tillsatta seglen tilläto detta utan att gaffelseglen kommo över.” Westerlund lämnade därefter däcket med ordern att han skulle varskos då någon av fyrarna syntes.

Kl 0250 såg Tukiainen ljuset av vad han trodde var Flötjans fyr, det vill säga den västligare av de två fyrarna. Han kallade på Westerlund som genast kom upp på däck. De två spanade ut i den mörka natten utan att upptäcka ytterligare något fyrsken. Samtidigt närmade man sig med god fart den farliga skärgården. Trots att Westerlund egentligen hade frivakt gick han inte till sin koj utan istället till navigationsrummet.

Kl 0330 kom han på nytt ut på däck och tog pejlingar samt gav order om att kursen skulle ändras mer till nordväst, varpå han återvände till navigationsrummet. Detta tyder på att den unge kaptenen misstänkte att fartygets position inte var den man trodde och att han började tvivla på att det var Flötjans fyr man såg.

Kl 0350 seglade Balder med våldsam kraft rakt på ett undervattensgrund mellan Flötjans och Lågskärs fyrar. Det stod genast klart för Westerlund att det inte var Flötjans utan Lågskärs fyrsken som man sett; Balder hade alltså istället för att gå väster om Flötjans fyr gått öster om den. Seglen firades genast ned. I den våldsamma sjögången kastades dock Balder av grundet och började driva med vinden. Westerlund beordrade då att gaffelfocken skulle hissas för att försöka ta fartyget in till Mariehamn.

Genom det hål som slagits upp i fören strömmade emellertid vatten in, och ganska snart insåg besättningen till sin förskräckelse att det inte gick att rädda fartyget; Balder skulle sjunka inom några minuter. Westerlund hämtade ett 20-tal nödraketer och avfyrade dem. Därefter begav han sig på nytt under däck och återvände med livbälten som han delade ut till sin besättning.

Nu sjönk Balder snabbare och snabbare. Fartyget fick slagsida och riggen gick överbord. Samtidigt som förskeppet hamnade under vattenytan lyckades fem av besättningsmännen, däribland Tukiainen, sjösätta en livbåt. I denna fanns endast en åra och en planka, av vilken en åra snabbt tillyxades. De stora vågorna och strömmen förde livbåten snabbt bort från Balder. Männen i livbåten kunde därför ingenting göra för att hjälpa sina nödställda kamrater.

Fartyget fick värre och värre slagsida, varpå kokerskan Sandelin kastades överbord och försvann i vågorna. Det sista de överlevande hörde av kapten Westerlund och de två andra besättningsmännen som fanns kvar ombord var deras desperata rop på hjälp. Till slut kantrade Balder helt och uppslukades av det vredgade havet.

De fem överlevande drev sedan med vinden i elva timmar innan de nådde land. Under den skräckfyllda färden ersattes hopp av förtvivlan ett flertal gånger. Vid tre tillfällen fylldes livbåten med vatten då den överspolades av störtsjöar, men varje gång lyckades man länsa den med sydvästhattarna. En gång passerade ett ångfartyg på endast 50 meters avstånd utan att upptäcka dem. Några dagar efter händelse skildrades färden effektfullt i Ålandstidningen. ”Efter elva timmars färd med döden för ögonen och en förtvivlad rodd för livet med en åra och en plankbit, ankommo de skeppsbrutna med söndernötta händer och ytterligt uttröttade till Eckerö Skeppsvik, där de sedan på allt sätt omhuldades av vänliga människor.”