Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut då tyska styrkor marscherade över Polens gränser. En vecka dessförinnan hade Sovjetunionen och Tyskland ingått en överenskommelse om nonaggression. Denna förvånade omvärlden eftersom Tyskland allmänt uppfattades som motståndare till Sovjetunionen. Samtidigt hade Hitler och Stalin i hemlighet kommit överens om en uppdelning av Östeuropa. Sovjetunionen hade tilldelats bl a Finland och de baltiska staterna, medan Tyskland fått bl a Polens västra hälft.

I gryningen den 30 november 1939 anföll sovjetiska styrkor Finland och det s k Vinterkriget var ett faktum. Samtidigt bombades finska städer av det ryska flygvapnet. Röda armén var i alla numerära avseenden överlägsen den finska armén. Sovjetunionen satte på landfronten in 460 000 man, 2 100 kanoner, 2 100 stridsvagnar och 550 flygplan. Finlands armé förfogade över 185 000 man, drygt 330 kanoner och 116 flygplan. Trots den numerära överlägsenhet led Sovjetunionen flera stora nederlag och i december 1939 avstannade den ryska offensiven. Nya ryska förband sattes in i striderna. I mars 1940 hade Sovjetunionen inte mindre än 600 000 man – mot Finlands 150 000 man – på Karelska näset. Tillslut måste Finland ge efter. Kriget pågick till den 12 mars 1940 då fred slöts i Moskva på Sovjetunionens villkor. Finland behöll dock sin självständighet. De officiella förlusterna var för Sovjetunionens del 217 000 man, och för Finlands del 23 157 man.

Den 7 december 1939 gick Sovjetunionen ut med en proklamation innebärande att Finlands kust och det vattenområde som sträckte sig 20 sjömil från land skulle vara en så kallad blockadzon. Efter midnatt den 9 december skulle Röda Flottan inleda ett skoningslöst krig mot alla fartyg – även neutrala – som befann sig i zonen.

I första hand var det de ryska ubåtarnas uppgift att upprätthålla blockaden. Vintern 1939-40 var emellertid ovanligt kall. I mitten av januari var Ålands och Stockholms skärgårdar isbelagda. Sista veckan i januari var hela Ålands hav täckt av is. På grund av isbildningen kunde de ryska ubåtarna inte längre delta i sjöblockaden. Det ryska marinflyget försökte då att ensamt upprätthålla blockaden.

Sjökaptenen och S/S Notungs befälhavare Ruben Andersson befann sig den 23 januari 1940 tillsammans med sin besättning i Åbo hamn i Finland, där man lastade fartyget med cellulosabalar. När man hade lastat 6 092 balar under och 12 balar över däck försattes fartyget i sjömässigt skick. Lotsen steg ombord och man kastade loss kl 1945. Resans destination var West Hartlepool i England. På grund av det tjocka istäcket måste Notung få bogserassistans av en isbrytare.

Den 24 januari 1940 kl 0620 lämnade isbrytaren Notung öster om ön Sottunga i den åländska skärgården och återvände till Åbo. Notung skulle ligga stilla i isen tills man fick nya order.

Ombord på Notung kände man väl till Sovjetunionens proklamation att sänka alla fartyg i finska vatten. Så länge det var mörkt hade man dock ingenting att frukta från det ryska marinflyget. När gryningen närmade sig beordrade därför kapten Andersson besättningen att gå iland.

Man sjösatte livbåtarna och började ro till isrännans kant, där männen samlades för att gå över isen till land. Klockan var då 0930. När alla utom förste maskinisten och donkeyman begett sig från Notung kom plötsligt två ryska bombplan flygande in över fartyget. De började genast fälla bomber. Planens maskingevärsskyttar öppnade eld mot besättningen som befann sig i livbåtarna och på isen invid isrännan. Besättningsmännen lyckades springa över isen till närmaste holme där de sökte skydd. På vägen dit gömde de sig under vita lakan när bombplanen närmade sig och sprang allt vad de orkade när bombplanen hade passerat.

Bombplanen fällde totalt fyra bombserier innan de återvände till sin bas i Estland. Tre av dessa föll på babords sida cirka 15-25 meter från fartyget och gjorde ingen skada. En bombserie föll dock endast två till tre meter akter om fartyget, vilket skadade akterskeppet så mycket att vatten började strömma in. Förste maskinisten och donkeyman, som alltså inte hunnit lämna fartyget, satte genast igång länspumparna. Skadorna var dock så stora att de ganska snart insåg att pumparna inte skulle klara av att hålla fartyget flytande. Ruben Andersson sprang då tillbaka över isen till isrännan och rodde ut till det dömda fartyget. När han gick ombord var akterdäcket redan i vattenytan. Han samlade snabbt ihop fartyget journal och en del andra skeppspapper samt sprang tillbaka till livbåten. Kl 1153 lämnade han som siste man Notung åt sitt öde. Kl 1157 försvann fartyget helt under vattenytan.

S/S Notung byggdes 1882 vid varvet Sir Royalton Dixon & Co i Middlesbrough England på uppdrag av fartygets förste ägare Middlesbrough Steam Ship Co Ltd. Hon gavs då namnet S/S Middlesbrough. Efter flera ägarbyten hamnade hon i april 1935 i det finska rederiet AB Notungs ägo och fick namnet S/S Notung. Fartyget hade en dödvikt om 1 650 ton och var 76 meter långt.

Ratt med roder- indikator		Reservlanternor		Ventil		Ratt, roderindikator och nakterhus
Undervattensfotografier: Håkan Johansson och Björn Rosenlöf