UPPTÄCKTEN AV VRAKET AV S7

I skärgården florerar vanligtvis en mängd rykten och berättelser om förlista fartyg i stil med ”på 30-talet såg min farfar ett fartyg sjunka strax söder om Svartbådan” eller ”utanför Björkö har en fiskare fastnat med nät i någonting som han tror att är vrak.” Tyvärr visar sig dylika uppgifter alltför ofta vara om inte osanna så åtminstone inte tillräckligt exakta för att ha något värde. Den som försöker hitta vrak av fartyg som sänkts i krigstider kan däremot hitta värdefull information om förlisningspositioner i de krigförande ländernas krigsarkiv. Således kan man t ex i finska Krigsarkivet hitta krigsdagböcker och loggböcker med sådan information rörande fartyg som sänktes av finska Sjöstridskrafterna under andra världskriget. Upptäckten av vraket av S7 började sålunda med att forskaren och ålänningen Kenneth Gustavsson hittade en relativt exakt förlisningsposition i Skärgårdshavets Kustbrigads krigsdagbok.

Sommaren 1997 träffades Anders Jallai och jag under en trimixkurs i Grisslehamn. En kväll började vi diskutera intressanta dykobjekt i området och kom snart in på de mytomspunna ryska ubåtarna S2 och S7, som vi visste att fanns någonstans där ute i Ålands hav men som ingen lyckats hitta. Jallai berättade att han kunde ordna fram en s k sidescansonar, vilket är ett mer eller mindre nödvändigt sökinstrument om man skall söka efter vrak, om jag kunde få fram intressanta positioner.

På den tiden dök jag en hel del tillsammans med ålänningen Tomas Fagerholm på Åland. Vårt favoritvrak var den tyska isbrytaren s/s Hindenburg, till vilket dess upptäckare Ingvald Eckerman vanligtvis körde ut oss med sin båt. Vid ett av dessa dyktillfällen berättade Eckerman att han genom Gustavsson fått tag på S7:s förlisningsposition. Vi insåg att positionen troligtvis inte var exakt men började ändå fundera på att sätta ihop en expedition. Jag kom då att tänka på Jallais och mina tidigare diskussioner, varpå jag kontaktade Jallai och berättade om positionen. Jallai tände genast på alla cylindrar och lovade att han skulle försöka få fram lämpligt dykfartyg och en sidescansonar. Ett år senare var allting klart för att ge sig ut och leta. Jallai hade fått med sidescansonarexperterna Per Hedlund och Sture Hultqvist i projektet. Företaget Dyk & Resespecialisten ställde gratis upp med dykbåten Argos och besättningsmännen Leif Skals och Michael Sundin.        

Måndagen den 27 juli 1998 begav sig expeditionen iväg från Grisslehamn. Med var Fagerholm, Hedlund, Hultqvist, Jallai, Skals, Sundin och jag. Eckerman hade tyvärr fått förhinder i sista minuten och kunde inte vara med. Strax efter att vi hade lämnat Grisslehamn ringde Jallais mobiltelefon. Det visade sig att Jallais vän Johan Candert ville med på expeditionen. Jag ställde mig först negativ till det eftersom jag hade mindre bra erfarenheter av Candert, men lät mig sedan övertalas då Candert trots allt var en erkänt duktig undervattensfilmare och vi behövde en sådan med på expeditionen. Vi åkte alltså in till Simpnäsbrygga och hämtade Candert innan färden mot sökområdet fortsatte.

Sökområdet utgjorde en ruta om två gånger två sjömil med krigsarkivspositionen i mittpunkten. Vi skulle söka av området metodiskt genom att dra ”sonarfisken”, som kunde se drygt 100 meter av havsbotten åt vardera sidan, längs ost-västliga ben. Om ubåten inte fanns inom det området, skulle sökområdet utvidgas tills ubåten var hittad.

Efter bara en timmes sökande dök plötsligt ett eko av ett långt och smalt vrak upp på sidescansonarens bildskärm. Det blev helt tyst ombord på båten. Hultqvist beordrade kontrakurs och när ”sonarfisken” gick över vraket en andra gång visade bildskärmen en ännu bättre bild av vraket som nu började likna en ubåt. Vi körde över vraket flera gånger och tillslut rådde det inte längre någon tvekan; det var en ubåt! Vi hade förberett oss att vara ute och söka i flera dagar, men tack vare att krigsarkivspositionen stämde så när som på en sjömil och vi av ren tur hade börjat i rätt del av sökområdet räckte det med en timmes söktid.

Det hade blivit kväll och började bli mörkt då Candert, Fagerholm, Jallai och jag var redo att gå ner till vraket. Efter viss diskussion accepterade Jallai att Fagerholm och jag skulle dyka först. Som första dykpar var det vår uppgift att identifiera vraket och fästa en nedstigningslina i det. Candert och Jallai skulle därefter filma och fotografera ubåten.

Fagerholm och jag hoppade i vattnet, släppte luften ur våra vingvästar och började sjunka ner i djupet längs den bojlina som kastats i från båten för att markera vraket. Eftersom det hade hunnit bli sent på kvällen var det kolmörkt redan på några meters djup. Då vi kom ner till botten på 41-42 meters djup var sikten mycket god. Vi lyste med lamporna omkring oss utan att kunna upptäcka något vrak. Jag fäste min linrulle i bojlinans vikt och tog kurs med kompassen. När vi hade simmat c a tio meter kunde vi urskilja vrakets rostiga skrovsida som reste sig mäktigt från botten.  

Vi hade nått ubåten akter om tornet på babords sida och simmade först fram till tornet där vi fäste nedstigningslinan i den aktra 45 mm kanonen. Nu gällde det att lägga märke till för S-klassen specifika detaljer för att kunna avgöra om det var S7 som vi hittat. Samtidigt insåg vi det osannolika i att det skulle vara någon annan ubåt. Efter att ha undersökt tornet började vi ta oss föröver. På vägen mot fören passerade vi ubåtens förliga 100 mm kanon och kunde då konstatera att både torn och beväpning överensstämde med S-klassens. Strax för om kanonen fanns ett stort hål i däcket och skrovets ovansida. Hålet stämde väl överens med de skador som borde ha uppkommit då projektiler från den finska ubåten Vesihiisis 76 mm kanon träffade S7. Vi fortsatte mot fören längs ubåtens avbärarvajrar som låg på däcket. Ubåtens förstäv var utrustad med en såg, vilket S-klassens ubåtar hade för forcering av ubåtsnät. Efter att ha noterat att ubåten var beväpnad med fyra torpedtuber i fören vände vi och simmade akterut. En bit från aktern var skrovet söndersprängt och knäckt. Ubåtens aktersta del var hel och låg i en annan riktning än resten av ubåten. Av skadorna att döma hade ubåten träffats under vattenytan av någonting med mycket stor sprängverkan, antagligen en torped. Jag vände mig då leende mot Fagerholm och visade segertecknet med handen; det fanns inte längre någon tvekan om att det var just S7 som vi hittat. Känslan var obeskrivlig. Att som första dykare någonsin besöka vraket av en sovjetisk krigsförlist ubåt var antagligen någonting som vi aldrig skulle få uppleva igen. Samtidigt var det lite svårt att förstå att det faktiskt var S7 som vi dök på och att det på den andra sidan om det rostiga skrovet fanns kvarlevor efter 42 ryska besättningsmän...

När vi sent på natten återvände till Grisslehamn var stämningen hög. Alla gick till en början omkring med stora leenden på läpparna. Vi hade gjort det i stort sett alla dykare drömmer om. Vi hade hittat en ubåt som ingen annan dykt på tidigare! Snart uppkom dock frågan vad vi skulle göra med upptäckten. Skals och Sundin hade inte haft med sig sina dykutrustningar och var på väg hem för att hämta dem och sedan bege sig ut till S7. Jallai började bli märkbart nervös. Han hade unika undervattensbilder av ubåten samtidigt som han visste att Sundin hade en undervattenskamera. Jallai och jag diskuterade ett offentliggörande men kom inte fram till någonting. Dagen efter åkte Candert, Jallai och jag ut till S7 och gjorde ytterligare ett dyk, vilket skulle visa sig bli mitt sista dyk på åtta år på S7 och Canderts och Jallais sista dyk någonsin på ubåten...

Några dagar senare fanns upptäckten av S7 på Aftonbladets löpsedel. Candert och Jallai hade sålt sitt film- och bildmaterial till media. De följande dagarna var upptäckten huvudnyhet i såväl tidningar som tv. Candert, som kommit med på expeditionen av en tillfällighet i sista minuten, och Jallai framställdes i media som S7:s upptäckare. Eckerman, Fagerholm, Gustavsson, Skals, Sundin och jag nämndes inte ens vid namn. Candert och Jallai berättade utförligt om sin bedrift i tv-kanalernas morgonsoffor och Jallai titulerade sig ”projektledare.” Av någon anledning påstod Jallai att han fått uppgifter om S7:s förlisningspositionen från svenska arkiv, som han skulle ha forskat i under lång tid, och av en svensk fiskare som fastnat med nät i området. Att positionen egentligen kom via Eckerman från Gustavsson och finska Krigsarkivet andades han inte ett ord om. När en tv-reporter sedan bad den som sakkunnig föreställda Candert att kommentera vrakdetaljer som man kunde se på hans film, blottade han snabbt sin okunnighet. Candert kunde berätta att tornet var ett torn och att kanonen framför var en kanon. När ubåtens sågförsedda förstäv visades, berättade Candert att ubåten haft en sådan såg för att kunna ramma fientliga fartyg! Man behöver inte vara fartygsingenjör för att inse att en sådan konstruktion inte är dimensionerad för att såga sönder ett kraftigt fartygsskrov. Naturligtvis var syftet med sågen som nämnts ovan att ubåten skulle kunna ta sig igenom ubåtsnät.    

Jallai har senare urskuldat sig och hävdat att journalisterna missförstod honom och återgav endast delar av hans berättelse. Antagligen var det på det sättet. Det kan dock nämnas att Jallai flera år efter händelsen förefaller ha hållit fast vid den berättelse som enligt honom grundade sig på journalisternas missförstånd. I Alexej Smirnovs bok "Svensk historia under vattnet – Vrak i Östersjön berättar" anges nämligen bl a följande på s 201.

"En sådan ubåt, som för alltid blev kvar i svenska vatten, upptäcktes i juli 1998 av amatördykarna Anders Jallai och Johan Candert och ytterligare sju av deras kamrater. Under ett helt år satt de försjunkna i svenska militära arkiv och försökte bestämma den exakta förlisningsplatsen för S7, som sommaren 1942 sänkte två svenska skepp. Området som skulle sökas igenom lyckades man begränsa tack vare en fiskares berättelse om hur hans nät revs sönder på grund av något hinder på botten.”

Det är i och för sig mycket möjligt att Smirnovs källor är de felaktiga tidningsartiklarna och tv-reportagen från augusti 1998 och att han inte kontrollerat riktigheten med Jallai eller någon annan i dyklaget.

I augusti 1998 meddelade länsstyrelsen i Stockholms län med stöd av 2 kap 2 och 6 §§ sjötrafikförordningen (1986:300) följande beslut.

Vid en minnesceremoni den 22 oktober 1998 ombord på det ryska statsfartyget Sibirjakov vid S7:s förlisningsplats i Ålands hav utnämndes de expeditionsmedlemmar som deltog, d v s Candert, Hedlund, Hultqvist, Jallai och jag, av chefen för Rysslands Östersjöflotta amiralen A Brazhnik till hedersmedlemmar i Rysslands örlogsflotta. Samtidigt fick vi av närvarande ryska ubåtsveteraner märken med ubåtsveteranernas emblem. Björn Hagberg har i sin bok ”DC-3:an – På jakt efter sanningen” felaktigt hävdat att det rörde sig om medaljer utdelade av befälhavaren för Ryska Federationens örlogsflotta. Sålunda står följande att läsa på sidan tio i boken.

”Anders Jallai tog emot medaljen i vänster hand och sträckte fram den högra mot befälhavaren över den ryska federationens örlogsflotta.”

Ryska Federationens örlogsflottas dåvarande befälhavare amiralen Vladimir Kurojedov var inte ombord på Sibirjakov och någon medalj delades inte ut. Antagligen handlar texten i Hagbergs bok om ett nytt missförstånd eller okunskap.  

I november 2005 beviljade länsstyrelsen i Stockholms län mina dykkamrater och mig dispens från dykförbudet vid S7. I maj-juni 2006 genomförde vi i dokumenteringssyfte sex dykningar vid vraket. Det kan nämnas att Sundin då, efter åtta års väntan, fick besöka vraket för första gången.

Björn Rosenlöf

Historisk bakgrund

Historical
background